Rosendals trädgårdar på Djurgården i Stockholm är ett andningshål i storstan, en trädgård som bedriver biodynamisk odling, har café, butik, bageri, plantbod, kurser och aktiviteter nästan året om. På sommaren kan man köpa snittblommor, om hösten skördade grönsaker, och nästan jämt är det härligt bara att gå omkring på platsen. I söndags, den 20 december, var det dags för det årliga midvinterfirandet, som kallades för ”Midvinterljus” och på hemsidan var lite svävande beskrivet, jag visste inte riktigt vad som var att vänta.

Det började vid skymningen. Mörkret sänkte sig över Djurgården, himlen var mörkt blå, men ljus i horisonten, med halvmånen hängande och marken totalt täckt av vit snö. Redan när jag närmade mig området såg jag ljusglimtar av eld på långt håll. Marschaller som visade väg och dekorerade de gömda odlingarna. Några av de vackraste byggnader som finns är växthus, och växthusen på Rosendal är välkomnande, själva mötesplatserna, och fyllda av tusen saker man vill upptäcka och se på. Begav mig därför dit först, för att se vad som skulle hända.

Teater Sláva höll i trådarna för firandet, klädda i grå och röda dräkter, signalerande något gammalt, med facklor i händerna och högtidlig uppsyn. I grupp började de alla sjunga tillsammans, ”Jul, jul, strålande jul”, i signade förbannade stämmor. Det var riktigt mäktigt, men befriande nog var det den enda julstrofen som kom över deras läppar. Efter första sången delade gruppen upp sig i två, förklarade att de skulle promenera lite, att vi fick följa med, och folk gick antingen med ena, antingen med andra. Efter en bit stannade sångarna, ställde upp sig och stämde upp igen, men nu var det en sång med mer medeltida känsla, jag antar de sjöng på latin. En bra stund höll det på så, med sånggrupper på olika ställen på Rosendal, publiken var som strömmar som ömsom följde efter ömsom gick vidare. Efter ett tag mötte grupperna upp varandra igen och sjöng vidare. Det var en sällsam upplevelse, ganska enkla medel skapade dramatik och känsla. Eftermiddagen var mörk och kall men oerhört mysig, med elden som tema och sången som lockelse. Meningen med arrangemanget kändes vara att det hela tiden skulle hända något på området, men att man likväl skulle ha tid att gå ifrån, upp och dricka ekologisk glögg eller varm äppelmust vid växthusen, kika på julmarknaden eller leka i snön. Vid ett tillfälle utspelade sig ett slags skådespel nere vid ett fält. En man spelade på ett instrument som kändes som en sorts stående hangdrum, nån annan var utklädd i ett stort svart bockhuvud och skrämdes, väste och tände eld.

Det var ett stämningsfullt midvinterfirande som aldrig gick över i något sorts lajvaktigt tokeri trots utklädnader och medeltidsvibrationer. Vackra vackra vinter. Jag var tvungen att hala upp inspelningsmanick och bevara minnet.

Tjyvlyssning, två män samtalar om eld:

Teater Sláva sjunger:

Svarta bockens ledmotiv:

När de framför sina egna låtar är det också roligt att se hur de använder leksaker i sin musik.

I en utredning vid namn ”Ljud i havet – påverkan på marina djur” som undersöker om fiskar och andra havslevande djur kommer bli störda av byggande och drift av vindkraftverk placerade i havet, läser jag om fiskarnas hörsel och hur ljudet fungerar under ytan.

”Ljudutbredningen i havet är komplicerad. Den beror bland annat av salthalt och skiktningen av vatten med olika temperaturer. Den ljudspridning som beror på skiktningar i vatten är känd från lokalisering av fartyg från ubåtar, men skikten tjocklek varierar beroende på årstid, nederbörd och lokalisering”‘

Jag är inte vetenskapligt insatt i allt som står att läsa i rapporten, men det är intressant att läsa om, och en sak som verkar betyda en del för fiskars hörsel är hurvida arten har simblåsa eller inte. Har man en, hör man mycket högre frekvenser, man har en högre övre hörselgräns, än om man saknar den.

Läser på wikipedia:

”Simblåsa är ett luftfyllt organ som det stora flertalet fiskar har. Genom att reglera mängden luft i simblåsan kan fisken hålla sig flytande på ett visst djup utan att behöva anstränga sig.”

Ingenting om hörseln där dock.

Skulle vilja spela in ljud under vatten, sitta med cyklop och stora hörlurar några meter ner i havet be en krabba klippa lite med klorna, –det dröjer tills det händer. Tills vidare får jag nöja mig med vågorna på land. Som nån förbannad avslappningsskiva, men det kan inte hjälpas, de ger är otroligt vackra ljud. Särskilt alldeles efter uppspolningen, när vattnet silas genom sanden, det låter som en förvandlingseffekt på ett gammalt sagoband.

Ps. Ladda ner rapporten från http://cvi.se/uploads/pdf/Kunskapsdatabas%20samhalle/tillstandsprovning/miljotillstand/Fladen%20MKB-bilaga%2012%20ljud%20-%20marina%20djur.pdf

De inblandade är Energimyndigheten och Elforsk. jag vet dock inte hur deras miljösyn ser ut, det verkar vara elföretag som ligger bakom Elforsk, så jag vet inte hur jag ska tolka deras resultat.

Häromveckan var jag på teater. Pjäsen heter ”Vems lilla mössa flyger”, en barnpjäs  som spelades på Orionteatern, och jag och min vän lyckades se en av de allra sista föreställningarna. Scenrummet är fantastiskt med själva scenen uppbyggd av en stor hög sand mitt på golvet. Publiken består av barn, många ganska små, och deras nära och kära. Jag och Lili var nog de äldsta som inte hade ett barn eller två med oss som alibi, men vi fick behållning av upplevelsen ändå. Såklart. För karaktärerna och kostymerna var  fyllda av sågspån, pillriga knappar, starka och svaga färger, de hade attribut som minicyklar, vevgrammofoner och kartonger, fantasirikedomen var intensiv. När skådespelarna är utplacerade på scenen blir varje ögonblick ett ögonblick man vill fotografera av, kunna spara och titta på, för det ser intressant ut jämt. Själva historien blir förvirrande och lite svår att hänga med i, men det gör med all säkerhet inget för barnen. Och inte riktigt för mig heller.

Det bästa är som sagt karaktärerna, men även musiken! Bisamråttan, en av rollerna, gjorde själv all musik (med undantag av de stenkakor som spelades upp, och det musikstycke som nästan alla skådespelare bidrog till i ett slå-på-allt-du-ser-nummer), på de tre pianon vi passerade under pjäsen. Som publik börjar man nämligen på ena sidan rummet, där en kort första scen spelas. Där fickr vi höra ett första stycke på det piano som stod intill ingången. Sedan leddes vi förbi scenen, det vill säga sandhögen, som är ihålig under och har ett piano ståendes i sig. Där såg vi Bisamråttan klinka, och alla log och pekade. Slutligen, när vi satt oss på våra stolar, såg vi ännu ett piano, som då blev till ett hem. Det fungerade väldigt bra att musiken alltid kom från en visuell källa, och pjäsen blev levande. Scenografi och ljudscenografi är till för att lekas med.

på dagen var vi frusna till smärtgränsen, det gjorde ont i fingrarna och låren. utelåsta några timmar i halvregn en höstdag när det rev i hud och öron. jag hade inte sovit mer än nån timme natten innan.

när hjälpen kommit, nyckel vridits i lås och soppa kokats klar var vi uttömda, matta och la oss vila i sängen. sängen på nedervåningen har en meter till kakelugnen. vi eldade i den, ved, ved, tändstickor, tidning.

eftermiddagssömnen som är omvirad i tjocka täcken. det var förskräckligt kalt utanför kokongen. efter några timmar i blund lagade vi mat igen. men sen orkade vi inte något mer alls, vi hämtade mer ved i kolmörkret ute, bunkrade upp kakelugnen så den skulle ha fyr ett bra tag och la oss med kuddarna åt andra hållet, närmast elden.

mitt finaste ljud på länge var det. är det. att somna in till eldens sprakande från kakelugnen.

Det är bedrägligt. Det gör mig först glad, när jag första gången står vid ekonötterna och ska handla, att en liten pippi gör sin röst hörd. Jag känner mig naturlig. Som en god konsument. Fast det varar inte länge, det är inget naturligt över vårt sätt att konsumera mat. Jag kommer inte närmare naturen av ett inspelat får i en högtalare. Jag är lika avfjärmad från mejeriindustrin och kon som ger mig mjölken som någonsin. Givetvis. Det som stör mig är att naturljuden helt plötsligt har blivit den moderna tidens muzak, ett säljargument i en tid då naturlighet är på modet. Att inte ens fåglarnas kvitter kan vara neutral mark